emmairom

Idag är min sista dag på FAO och på fredag åker jag hem till Sverige. Det känns tråkigt att lämna Rom, men samtidigt ska det bli skönt att komma hem till fungerande kollektivtrafik, varmvatten och (förhoppningsvis) lite bättre mat- och träningsvanor. En sak som jag lite oväntat inte saknar är svenska. Jag gillar att prata engelska och ibland försöka härma Sex-and-the-city-Carries dialekt (I’m a Swedish gaal). Jag gillar att försöka prata italienska, trots att jag inte kan. Min kunskap sträcker sign nu till att jag kan boka ett bord på en restaurang. Tyvärr förstår jag därefter inte responsen, så jag vet inte om jag lyckats med bokningen eller inte. Jag förstår inte heller var folk på bussen, på gatan eller i affären säger och det är det som jag oväntat gillar. Istället för att höra nån tjej i 22-årsåldern klaga över kollektivtrafiken, bristen på varmvatten och sina dåliga mat- och motionsvanor kan jag låtsas att hon pratar om fluffiga moln och rosa elefanter. Eller nåt annat trevligt. Jag fick precis ett telefonsamtal från en man som blev sur över att jag inte var mäklare. Han ville hyra ut sin lägenhet och när jag inte kunde hjälpa honom sa han att jag var väldigt ineffektiv (vilket han ju har rätt i eftersom jag skriver ett blogginlägg på arbetstid). Det slutade med att han bestämde sig för att ringa samma nummer imorgon och hoppas på att nån vettigare människa svarar då. Jag önskade honom lycka till. För att återkoppla till mitt tidigare resonemang hade jag om mannen pratat italienska kunnat låtsas att han ville uttrycka sin sorg över att jag snart lämnar landet.

Det värsta med att åka hem blir nog väderomställningen. Trots att det regnar en del här nu har vi härligt väder. Temperatur upp mot 15 grader och träd som börjar slå ut.

 
Om jag ska försöka utvärdera mina sex månader på FAO vill jag hänvisa till serien här.

Det är förstås ett skämt, men som i de flesta skämt finns det nog ett korn av sanning. Det är mycket byråkrati som försenar anställningsprocesser och projekt. Vänsterhanden vet dessutom inte så mycket om vad högerhanden gör eftersom organisationen är så stor.


För min erfarenhet av Italien vill jag hänvisa till det här Youtube-klippet: http://www.youtube.com/watch?v=nQWNGLv8w74. Jag tycker det är ganska träffande.

Sammanfattningsvis har det varit sex underbara månader. Jag har lärt mig mycket av att praktisera på FAO, jag har träffat många härliga människor och jag har sett fantastiska platser i Italien. Jag har lärt mig att uppskatta vårt i jämförelse väldigt smidiga svenska samhälle och jag har faktiskt fått en bättre bild av Sverige genom att se det med andras ögon.




A dopo!

Tillbaka i Rom efter två veckors ledighet och julfirande! Egentligen är det mer än en vecka sen jag kom tillbaka men det känns mer som två dagar. Tiden går mycket fortare här än i Sverige! Jag tror att det egentligen bara är 40 minuter på en italiensk timme, det är därför de äter kvällsmat så sent och skrattar åt svenskar som går och lägger sig klockan 23. De vet att man aldrig hinner allt man vill hinna om man har som mål att sova 7-8 timmar per natt så det är ingen som ens försöker. Dessutom tycker de att det är "barbariskt" att äta frukostmat som gröt eller macka med pålägg. Och faktiskt, en croissant med chokladfyllning är ju inte helt fel...

I lördags gjorde jag mina matinköp på italiensk vis; jag köpte kött i köttaffären, frukt och grönsaker på marknaden och bröd i bageriet. I köttaffären kunde man köpa hel kanin, med ögon och allt. Det hoppade jag över, men på grönsaksmarknaden hittade jag jättefin färsk sparris. Jag gratinerade den med parmesanost och pinjenötter, det blev väldigt gott!


Lördagsmiddag på G!

På söndagen var det utflyktsdags, åtta ivriga volontärer och en gynekolog åkte till Toscana! Om ni undrar över gynekologen så var det ingen som behövde vård eller så, det var Fulvias storebror Stefano som var med, helt för nöjes skull. Jag diskuterade graviditet och supplementering med honom (generellt, inte angående mig), han gav stränga order till sina patienter om att de absolut inte fick gå upp mer än 10 kg under graviditeten. "Då är de mycket vackrare efteråt" var hans förklaring. Han berättade också att kvinnor ofta har bestämt sig för att bli gravida ca tre månader innan de berättar det för sina män. Så hans råd var att börja med folsyratillskott redan när hon har bestämt sig, inte när hon berättar för sin man att hon vill ha barn. Han avslutade sin berättelse med att konstatera "Women are crazy!". Men jag tror att han menade italienska kvinnor...

Utflykten var väldigt trevlig, vi var först i Arezzo, staden där filmen La vita é bella spelades in.


Piazza Grande i Arezzo. Det gröna på taket till vänster är gräs!


Utsikt över Arezzo-dalen


Tvättdag!


Det här är Toscana: Bröd och vin!

Sedan åkte vi vidare till Siena. Staden är bl. a berömd för "Palio", en hästkapplöpning som hålls två gånger om året.


Promenad i Siena


Jag står på Piazza del Campo, Sienas snäckformade torg. Vid hästkapplöpningen springer hästarna runt torget och åskådarna (de fattiga) står i mitten av torget eller (de rika) på en balkong i någon av lägenheterna med utsikt mot torget. Tydligen är det väldigt dyrt att få en balkongplats, som lägenhetsägare vid Piazza del Campo kan man i princip leva på att hyra ut sin balkong två gånger om året.

Jag tror att tiden går fortare i Italien än i Sverige. Nyss var det helg och jag kom hem efter en trevlig helg i Puglia och nu är det torsdag! Och nästa fredag är den 18 december och då åker jag hem till Sverige för två veckors julledighet. Men nu ska jag berätta lite om helgen som gick. Ni får ursäkta fördröjningen men som sagt går tiden lite fortare här, med svenska mått skulle jag nog säga att det är tisdag idag.

I alla fall, vi var fem tjejer som åkte till Puglia i södra Italien; Babsi, Juliette, Elinor, Fulvia och jag. Fulvia kommer från Grottalie, en stad i provinsen Puglia, så vi bodde hos hennes föräldrar. De var enormt gästfria på italienskt vis och bjöd på massor med god mat. Köttbullar och rullader i tomatsås, färsk mozzarella som de själv hämtat från det lokala mejeriet, spenatpaté, två sorters lasagne och chokladpaj var bara några av de läckerheter de dukade fram.


Runt frukostbordet hos Fulvias familj


Köttbullar och rullader i tomatsas

Under helgen åkte vi runt en del i Puglia; vi besökte bl. a Otranto, Gallipoli och Alberobello. 


Hamnen i Otranto


Julstämning med julklappsshopping i Otranto


Promanad i Gallipoli


Kontraster..

I Alberobello finns ett UNESCO-märkt omrade med hus som kallas Trulli. För nagra hundra ar sedan var man i detta omrade tvungen att betala skatt bade för den mark man hade och för den bebyggelse som fanns pa marken. Nagra av den tidens markägare hade inte lust med det, sa de byggde provisoriska hus som lätt gick att riva. Det är dessa hus som kallas Trulli. Det som nu är taken pa husen var förr hela huset. Det hade ingen grund, marken utgjorde husets golv, och ingen cement eller liknande som höll ihop stenarna. Vid inspektion revs husen snabbt ner och voila! sa blev skatten lägre.


Trulli

Vi har även hunnit med att skapa lite svensk julstämning i Rom genom att baka lussekatter. Vi gjorde ett experiment och bakade en sats med ricotta-ost (den bästa ersättning för kesella jag hittade) och en sats utan. Till min förvaning gillade nästan alla inbjudna bakgäster de bullar som var bakade utan ricotta bäst. Jag vet inte riktigt vad jag själv tycker, jag hade nog förväntat mig att ricottan skulle göra bullarna saftigare än de blev. Nej, kesella for the win!

 
Alexia fran Frankrike och Lisa fran Kanada bakar lussekatter


Sa här fint blev resultatet!

En väderuppdatering. En bild säger mer än tusen ord, så här ger jag er dagens väder ca klockan 13.


Ragazze på FAOs soliga takterrass


Iris har fått jobb på WFP, yay!!


Babsi vill inte gå tillbaka till kontoret....

Helt otroligt, det är den 2 december och vi kan sitta ute och sola på lunchen!

Jag sprang på en av fotograferna från World Food Summit idag. Han tog en bild på mig när jag stod och jobbade och jag råkade titta upp precis då. Han tyckte det var så roligt att han lovade att skicka den till mig och efter att vi pratat i cafeterian idag kom han ihåg. Så här är Emma Nilsson, working for a better world. Genom att häfta ihop papper...

Den tre dagar långa konferensen är nu slut. Jag tror att den anses ganska misslyckad eftersom många statsöverhuvud uteblev och arrangemanget fick mindre publicitet än förväntat. Egentligen tycker jag att resultatet av diskussionerna borde vara viktigare än vem som var där. Dock säger det en del om hur prioriterad frågan om global hunger är när de flesta statsöverhuvud väljer att inte komma. Det var emellertid spännande för mig att få vara med på ett arrangemang som det här. Jag var i mediacentret och assisterade journalisterna med diverse saker, till exempel delade vi ut talen som alla delegationerna höll.

Mediacentret


Min uppgift

Jag är lite förvånad över hur konferensen var upplagd. Jag trodde att det skulle vara i form av en diskussion/debatt, men det var det mestadels inte. Huvuddelen bestod i att varje delegation höll ett tal som skulle vara i 5 minuter. I majoriteten av fallen varade talet ca 15-30 minuter. De flesta sa ungefär samma sak; tack för att vi fick komma, såhär många människor i världen svälter, det är oacceptabelt, något måste göras. Fast med fina ord som "paradigmskifte", "samarbete" och "hållbarhet" inlagda lite här och var. Hur som helst fick frågan uppmärksamhet genom konferensen och jag antar att det är bra.

Första dagen tilldrog jag och sex andra volontärer oss lite uppmärksamhet genom att hungerstrejka. Det gick ganska bra för mig, jag hade ett litet missöde på eftermiddagen när jag nästan häftade fast mig själv i kavajen på en manlig journalist, men annars klarade jag av att hålla mig ganska allert. Jag fick en del kommentarer och frågor av journalister och jag blev filmad några gånger så jag tror att det var ett hyfsat lyckat tilltag.




Fyra fastande flickor

Tisdagen var den bästa dagen på konferensen; jag fick en kram av generaldirektören Jacques Diof! Han gick runt i mediacentret och skakade hand med alla, och jag hade på mig en t-shirt med adressen till hemsidan http://www.1billionhungry.org/ (på bilden ovanför). När han såg det tackade han mig och gav mig en kram.


Jacques Diof på World Summit on Food Security

Idag har jag bakat kanelbullar. Jag har länge velat baka något svenskt och bjuda på de andra. Babsi har gjort österrikiska apfelstrudel och Madeleine har gjort amerikanska ship cookies, men jag har inte kunnat komma på något. Förrän nu! Jag har nog inte insett att kanelbullar är svenska (det är de väl?), det har alltid varit en självklar del av vardagen. Efter ungefär en timme i mataffären hade jag lyckats skaffa alla ingredienser och kunde sätta igång. Nästa gång ska jag slå upp alla matord på italienska innan jag går till affären, det är väldigt svårt att förklara jäst och decilitermått med kroppsspråk. Hur som helst blev det ett lyckat bak, inga experiment med fullkornsmjöl eller minskade mängder smör och socker den här gången.


Bullbak! En tom vinflaska fick fungera som kavel.


Jag glömde pensla första plåten med ägg, ser ni vilken bulle som är openslad?


Marknaden precis bredvid vårt hus.

Imorgon börjar World Food Summit, en stor konferens till vilken FAOs alla medlemsländer är inbjudna för att diskutera och debattera hur framtidens mattillgångar ska säkras. För tillfället lider 1,02 miljarder människor i världen av kroniskt hunger och undernäring, en siffra som komer att stiga i takt med befolkningsökning. Det har varit väldigt tyst i media om den här konferensen, överhuvudtaget verkar den globala hungerfrågan ligga långt ner på mediernas agenda. FAOs generaldirektör Jacques Diouf har uppmanat till en global hungerstrejk för att skapa uppmärksamhet kring världshunger och visa solidaritet med människor som svälter. Han genomförde själv en 24 timmars hungerstrejk fredag till lördag. Imorgon, på konferensens första dag, ska jag och några andra volontärer också gå med i hungerstrejken. Under konferensen ska jag vara mediaassistent och hjälpa journalister att komma i kontakt med rätt personer på rätt tid och plats. Påven, Berlusconi och Hilary Clinton är några av deltagarna i konferensen. Vill DU hjälpa till att visa att allmänheten faktiskt bryr sig om det faktum att ett barn dör av svält var sjätte sekund, gå in på http://www.1billionhungry.org/ och signera!

Jag har insett att jag har MYCKET att göra pa jobbet nu. Tanken är att jag ska skriva tva artiklar under min tid här pa FAO, samtidigt som jag ska samla data för biodiversity indikatorn och registrera näringsdata i vad som ska bli en näringsdatabas. Om jag lägger 25% pa varje uppgift har jag räknat ut att jag har ungefär fyra veckor att lägga pa vardera artikel. Vi far väl se hur det gar...

Just nu fokuserar jag pa att samla data för biodiversity indikatorn. Det svara med den uppgiften är att bestämma om ett matobjekt (i mitt fall oftast frukt och speciellt bananer) ska inkluderas eller inte. Om det finns data under underartsniva eller om det är en "underutnyttjad" art ska maten inkluderas. Termen underutnyttjad är det som ställer till mest problem. Hur vet jag om usipa, ett matobjekt som jag hittade i en artikel om mat fran Malawi, är underutnyttjad? Hur vet jag ens vad det är för nagot? Jo, jag mailar Emil! (En fd klasskompis fran dietistutbildningen som är pa praktik i Malawi och som nu fungerar som min "Malawi-expert".) Just i detta fallet fick jag svar pa min fraga, men det är inte alltid man rakar känna nagon som befinner sig i landet i fraga. FAO är dessutom ett utomordentligt daligt ställe att försöka bedriva nagon sorts forskning pa; det finns ingen tillgang till fulltextartiklar, inte ens artiklar fran Journal of Food Composition and Analysis som ges ut av var avdelning, och man maste betala för att fa EndNote installerat. Som tur är har jag tillgang till manga artiklar genom Göteborgs Universitet och EndNote finns ocksa att tillga genom universitetet. Sa man skulle kunna säga att GU just nu sponsrar FAO!


Mitt skrivbord räcker inte till längre..

Jag har haft mer Sverige-besök (mer havregryn!!) i form av Elin och Patrik. Ocksa detta var ett mycket trevligt besök som ni kan se pa bilderna!


Elin och Patrik beundrar Colosseum


Promenad pa Palatino, kullen som sägs vara platsen där Rom grundades.



Pa marknad i Porta Portese



Ibland kan man fynda, ibland inte...


Elin och Patrik är helt slut efter en helgs turistande

Promenad i Villa Borghese   

    
Duvorna badar i fontänen vid Piazza di Spagna                                         

Run for Food         

                                                      Colosseum i farten

Resten av inlägget tänker jag dedikera till den underbara tvålen på FAO. Den är vit, den är fluffig, den doftar gott och händerna blir alldeles mjuka av den. Just fluffigheten är det unika med denna tvål. Konsistensen är ungefär som badskum, bara lite fastare. Men när man håller badskum i handen blir det lite kallt och sjunker ihop, det gör inte FAO-tvålen. Den behåller sin fluffighet och ljummenhet och smälter sen in i händerna som smör på en rostad macka. Jag har försökt ta en bild, men jag måste säga att tvålen kommer inte till sin rätt här. FAO-tvålen är något man måste uppleva för att förstå.


Världens härligaste underbaraste tvål!

Det går att laga korv Stroganof i Italien! Jag blev enormt sugen på det igår så Elinor och jag gick till mataffären för att utforska utbudet av Stroganof-ingredienser. Falukorv var ju ganska uteslutet, men italiensk kycklingkorv gick väldigt bra som ersättning. Matlagningsgrädde och creme fraiche var klurigare att hitta. Grädden är för det mesta sötad här och creme fraiche har jag inte sett någonstans (dock vet jag inte vad det heter på italienska så det kanske står mitt framför ögonen på mig varje gång jag letar i mejerihyllan). Men en redning med mjölk (UTH-behandlad, mums...) går ju också bra. Resultatet blev mycket lyckat, så bra att vi var tvungna att ta fram resterna och äta när vi kom hem klockan 5 i natt efter att ha varit ute och dansat.

Dans är det genomgående temat för helgen. Redan på fredageftermiddagen satte vi igång med träning inför en flash mob som vi ska vara med och genomföra på FAO nästa vecka. En flash mob är ungefär en "överraskningsdans" som ska se spontan ut. Några börjar dansa och så fyller fler och fler på tills man är en stor grupp som gör exakt samma rörelser. Det ska se ut som att det är folk ur publiken som bara hoppar in och börjar dansa men i verkligheten är allt inövat. Ungefär som en musikal tänker jag mig att det kommer att vara, jag har alltid velat testa hur det skulle vara om mitt liv utspelade sig som en musikal! Det här är nog det närmaste jag kommer komma. Det hela ska utspela sig på World Food Day som en manifestation för alla människor i världen som går hungriga.

Fredag- och lördagkvällen spendarade vi i Testacio, ett område i Rom med många uteställen.


Ragazze på kvällspromenad


Klockan är 4, ingen orkar dansa mer. Elinor och jag ska börja dra oss hemåt.
Charlotta (längst till vänster): "Where are you going?"
Elinor (längst till höger): "Home"
Charlotta: "Why?"
Energisk tjej där!